onsdag 18 oktober 2017
Lars-Wilhelm Svonni, Per-Olof Nutti och Stefan Mikaelsson. Mona Persson saknas på bilden. Foto: Sametinget.

Förstår länsstyrelserna vad mänskliga rättigheter innebär för det samiska folket?

Den 10 december 1948 antog FN den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Men trots alla fina ord och trots att Sverige har erkänt samerna som ett folk, agerar länsstyrelserna i norra Sverige på ett sätt som Sametingets presidium är allvarligt kritiska till.

Efter det senaste världskriget kunde de stora nationerna enas om att etablera en förklaring om de allmänna mänskliga rättigheterna. Förenta Nationernas stadga var antagen några år tidigare och 1948 skulle det första mänskliga-rättighets-instrumentet läggas fram för generalförsamlingen.

Eleanor Roosevelt, ordförande i kommissionen för mänskliga rättigheter, yttrade när hon å MR-kommissionens vägnar överlämnade utkastet till generalförsamlingen:

- Vi står idag vid tröskeln till en storslagen händelse både i Förenta Nationernas och mänsklighetens liv. Denna förklaring kan mycket väl bli vårt internationella Magna Charta för alla människor överallt. Läs mer

Både FN-stadgan och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna inledde en era av internationellt engagemang för mänsklig frihet. Dessa två dokument:

  • framhåller rättigheternas allmängiltighet, centrerad kring alla människors likaberättigande,
  • erkänner förverkligandet av mänskliga rättigheter som ett gemensamt mål för mänskligheten,
  • identifierar en omfattande mängd av alla rättigheter, medborgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella - för alla människor.

Förenta Nationernas generalförsamling antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna med 48 ja-röster. Inget land röstade emot. Åtta länder avstod. Läs mer

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna består av en inledning och 30 artiklar. Den sista delen av inledningstexten lyder enär en gemensam uppfattning av dessa fri- och rättigheters innebörd är av största betydelse för uppfyllandet av detta åtagande”. Det kan måhända förklara varför en del länder med mer rigid syn på mänskliga rättigheter har bekymmer med att uppnå samma uppfattning som majoriteten av världssamfundet.

Även länsstyrelserna i Sverige beskriver att de har fokus på mänskliga rättigheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län skriver att de i sitt arbete "...utgår från diskrimineringslagen och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. De skriver även: "Länsstyrelsens arbete med samhällsplanering ska bidra till att skapa goda och trygga levnadsförhållanden och en långsiktigt hållbar livsmiljö för länets invånare och besökare. Kulturmiljön är en del av samhällets historia; den ger kontinuitet i vardagen och ökar människors förståelse för sin omvärld." Läs mer

Hur fungerar då detta i den dagliga verksamheten för länsstyrelserna? För att ta ett exempel, så lyder Artikel 22 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna:

Envar äger i sin egenskap av samhällsmedlem rätt till social trygghet och är berättigad till att de ekonomiska sociala och kulturella rättigheter, som äro oundgängliga för hans värdighet och för en fri utveckling av hans personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete med hänsyn tagen till varje stats organisation och resurser.

Men hur ser den samiska dimensionen och MR-aspekten ut i den grå vardagen för länsstyrelserna och dess tjänstemän? Här följer tre exempel där de mänskliga rättigheterna inte respekterats.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anmäldes av samebyn Ruvhten Sijte till Justitiekanslern (JK)  med anledning av brister i handläggningen av upplåtelser av rätt till älgjakt på renbetesfjällen. Den 26 november 2014 konstaterar  JK i sitt beslut (Dnr 5748-13-21 Aktbilaga 37) bland annat att samebyn Ruvhten Sijte inte fått yttra sig över ansökningar om jakträttsupplåtelser någon gång under en period på flera år. Enligt JK står det i direkt strid med förvaltningslagen. Länsstyrelsens kommunikation med samebyn har begränsat sig till att samebyn har fått kopior på besluten om jakträttsupplåtelserna och under ett år var också samebyn tvungna att själva begära ut handlingarna från länsstyrelsen. JK menar att länsstyrelsens handläggning visar stora brister och strider mot förvaltningslagens krav på kommunikation.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har förelagt de samiska jakträttsinnehavarna andra och sämre villkor än de svenska jakträttsinnehavarna vid jakt på älg. I en nyligen avkunnad dom i Norra Sveriges Hovrätt har domstolen yttrat (23.9.2014 B564-13) följande beträffande detta förhållande, det vill säga enskilda samers jakt på älg:

"Det framgår varken av jaktlagen, jaktförordningen eller av Naturvårdsverkets föreskrifter att det varit lagstiftarens avsikt att länsstyrelsen – inom ramen för sin befogenhet att besluta om ytterligare villkor för jakten – skulle kunna utfärda ett villkor som så tydligt gör samernas jakträtt beroende av privata markägares vilja att komma överens."

De argument som berörd länsstyrelse använt vid myndighetsutövandet och som försvagade den samiska rätten, avvisades av domstolen. Länsstyrelsen i Västerbotten saknade alltså lagligt stöd för sitt agerande.

Det tredje exemplet rör Länsstyrelsen i Norrbottens län. Den 25 november upphävde Länsstyrelsen sitt tidigare fattade beslut beträffande skyddsobjekt i anslutning till provplats Vidsel (Dnr 451-13020-14). I beslutet anges att ”skyddsobjekt upprättas i syfte att skydda allmänheten mot skada som kan uppkomma till följd av militär verksamhet”. Det beslut som det refereras till, innebär ett upphävande av en tvångsåtgärd och det borde väl vara tillfredsställande? Problemet är bara att detta skyddsobjekt från början inte borde ha tillåtits. Länsstyrelsen har agerat godtyckligt och rutinmässigt. Och det anges inte alls hur den samiska nationen och kulturen ska kunna ”skyddas mot skada”. Enligt sändlistan så har Länsstyrelsen inte heller haft kontakt med Sametinget, som trots allt är ett samiskt folkvalt organ och en legitim företrädare för den samiska nationen. Sametinget skall enligt Sametingslagen (1992:1433) 2 kap. 1 § verka för en levande samisk kultur och ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur. Till Sametingets uppgifter hör särskilt att medverka i samhällsplaneringen och bevaka att samiska behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av mark och vatten.

Vi konstaterar att ingen militär aktivitet ger fördelar för den samiska kulturen utan det motsatta överväger. Vapenproduktion och vapentester ska inte ske på samernas land och vatten om Sametinget får bestämma. Enskilda samer såväl som den samiska nationen (angiven i annex till Strömstadstraktatet 1751) lider skada. Och den historiska aspekten visar att gruvor och vapenproduktion hör ihop. Dessutom har Sametinget i sin gruvpolicy bland annat sagt nej till nya gruvor innan ILO169 ratificerats.

Vi samer är ett eget folk i Sverige. Sedan den 1 januari 2011 är det formellt befäst i Regeringsformen (första kapitlet, andra paragrafen och sjätte stycket). En enkel ursäkt räcker inte, utan agerandet synliggör ett systemfel som fått verka i långliga tider. Byte av regering eller skifte av den politiska majoriteten i riksdagen förändrar inte synen på den samiska kulturen från exempelvis länsstyrelserna. Det gör det lättare för Sametinget och den samiska nationen att agera.

Nu får det vara nog med försvenskningsprocesser och brist på respekt för vår kultur och oss. Ju mer som synliggörs av bristerna hos länsstyrelsernas myndighetsutövande gentemot den samiska nationen, desto mer nödvändigt blir det att allt som berör oss, också ska beslutas av oss. Det vill säga Sametingets plenum som enda legitima företrädare för det samiska folket. 

Idag kan vi och världssamfundet förenas på årsdagen av etablerandet av det första Mänskliga Rättighets-instrumentet. Världssamfundets agerande gör att vi med stolthet kan fortsätta bruka mors och fars kultur samt göra det möjligt att överföra den till kommande generationer, till våra barn och barnbarn.

I Sápmi är det vi som är folket!

 

Stefan Mikaelsson, Sametingets ordförande

Per Olof Nutti, vice ordförande  

Mona Persson, vice ordförande

Lars Wilhelm Svonni,  vice ordförande

© Sametinget 2017
Uppdaterad: 2014-12-08

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

 

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter under regeringen.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON/KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31

Kontaktformulär

Öppettider:
Mån-Fre 08:30--12:00, 13:00--16.00
Sommartid:
Mån-Fre 08:30--12:00

Följ Sametinget

MenyPress
MenyPress
På sametinget.dev.imcode.com använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?