Renskötselrätten
Renskötselrätten tillkommer det samiska folket. Enligt rennäringslagen kan den rätten bara utövas av en same som är medlem i en sameby. En sameby är en ekonomisk och administrativ sammanslutning med egen styrelse som för medlemmarnas (renägarnas) gemensamma bästa ska leda renskötseln på ett visst geografiskt område. Renbetesrätt råder på ungefär 50 procent av Sveriges yta. Det betyder inte att all mark är lämplig eller ens möjlig att nyttja som betesmark för renar.
Det finns 33 fjällsamebyar, tio skogssamebyar och åttta koncessionssamebyar där renskötsel bedrivs med särskilt tillstånd (koncession). Sammanlagt finns det 51 samebyar i Sverige. Antalet renar i Sverige varierar mellan 225 000 och 280 000 i vinterhjord.
Renägare och renskötare
Det finns enligt vårt renmärkesregister cirka 5 000 renägare i Sverige, varav 85 procent bor i Norrbottens län. 40 % av renägarna är kvinnor. Inom en sameby finns flera yrkesverksamma renskötare som samarbetar. Det finns drygt 1 000 yrkesverksamma renskötare i Sverige (gruppansvariga renskötare eller kategori F i vår statistik). Ungefär 18 % av de yrkesverksamma renskötarna är kvinnor. Det är oftast en man som arbetar heltid med renskötsel medan familjemedlemmar och släkt hjälper till när arbetet så kräver, till exempel vid renskiljning, kalvmärkning och slakt. Det innebär i praktiken att en större andel samer är engagerade i renskötselarbete än vad som framkommer i statistiken.
Stora betesarealer krävs för ett naturlevande djur
Rennäringen är beroende av stora betesarealer eftersom renarna rör sig efter årstidsväxlingarna. För vandringarna mellan olika betesmarker nyttjar renarna invanda vandringsleder, beroende på landskapets utseende och renens preferenser. Under vissa tider på året, framför allt i samband med kalvmärkning, höstslakt och flytt till vinterbetesområdena, samlas renarna i större hjordar som drivs efter urgamla flyttleder.
Känsliga vanedjur
Det är nästan omöjligt att ändra en flyttled eftersom renarna är lättskrämda vanedjur. I vissa regioner är flyttlederna avskurna av exempelvis industriaktiviteter, bilvägar och järnvägar. Då måste renar fraktas till nya betesområden med lastbil vilket är både kostsamt och tidsödande, förutom att det bryter renens naturliga rörelsemönster.
Renar är känsliga för störningar från andra markanvändare och rovdjur. Det gäller särskilt på våren när kalvarna föds. Andra tillfällen är när renarna samlas och drivs i hjordar till rengärden för kalvmärkning eller skiljning. Vid flytt till och från vinterbetesmarkerna kan flyttlederna innehålla svåra passager som till exempel älvar, vägar eller järnvägar. Vid vila och bete under flyttningar måste renarna få vara ostörda.
Om renarna skräms av rovdjur, hundar eller människor kan hjorden splittras och flera dagars arbete för renskötarna vara spolierat. På våren kan vajorna kasta sina ofödda kalvar eller lämna nyfödda kalvar om de blir störda och stressade.
Renskötseln som kulturbärare
Renskötseln är inte bara en näring utan ett omistligt kulturarv även om renskötseln av idag är främst inriktad på köttproduktion. Tämjda renar används även inom turism eller för "renrace". Renskötseln är en traditionsbärare med stort symbolvärde. Att vara renskötare är ett hårt yrke, men det är också en livsstil. Som renskötare utövar man ett yrke och är samtidigt bärare och förmedlare av den samiska renskötselkulturen.
Vad kostar en ren?
Det är inte så lätt att svara på frågan hur mycket en ren kostar. Det beror på om man vill veta avelsvärdet eller slaktvärdet. Avelsvärdet är klart högre än slaktvärdet eller ersättningarna för dödade renar. En tam ren är mer värd än en som inte är tämjd. En honren som ger mycket kalv är mer värd än en som sällan eller aldrig har någon kalv.
Ersättning för bildödade renar hanteras av Trafikförsäkringsföreningen som har en överenskommelse med Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Om det påkörande fordonet är känt och har en trafikförsäkring, utreds och handläggs ärendet först av fordonets trafikförsäkringsbolag.
Ersättning för tågdödade renar hanteras av Trafikverket.