Krav på repatriering inget nytt
Krav på återförande eller repatriering av föremål och kvarlevor har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet, i takt med ökat politiskt medvetande och krav på självbestämmande. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och till sina förfäder. Det handlar också om försoning. Staterna bör erkänna den orätt man gjort och ge tillbaka det som stulits.
Regeringsuppdrag
Svenska kyrkan eller ej?
Svenska kyrkan har föreslagit att kroppsdelar av samer som förvaras på museer och andra statliga institutioner, ska återbegravas, samt att kvarlevor som inte kan knytas till enskilda personer bör begravas i en gemensam grav som får karaktär av minnesmärke. Sametinget anser att frågan om återbegravningar i Svenska kyrkans regi, och kollektiv begravning med minnesmärke får bli en senare fråga och avgöras från fall till fall. Kvarlevorna ska visas den respekt de förtjänar och behandlas utifrån den tid de levde i. Det finns ju även kvarlevor från förkristen tid.
Respekt för förfäderna
Samernas gamla religion var en naturreligion. Den gick i stora drag ut på att naturen var besjälad och att människorna levde i en värld som var befolkad även av andra övernaturliga varelser. Till exempel fortsatte förfäderna att leva i en annan dimension och vördades av de efterlevande. Idag praktiseras inte den gamla samiska religionen. I slutet av 1700-talet anses samerna ha blivit kristna, i den betydelsen att alla blivit döpta. Men fortfarande känner man stor vördnad för sina förfäder.
Betydelsen av att samiska mänskliga kvarlevor åter får vila i sina gravar och inte förvaras på en hylla i en svensk institution ska inte underskattas. I det samiska samhället är en begravning en viktig händelse. Då samlas släkten och man hedrar den döde med sin närvaro. Begravningsakten och minnesstunden pågår i flera timmar och blir ett värdigt avslut. Det är ingenting man skyndar igenom eller låter gå spårlöst förbi. Därför är frågan om repatriering och återbegravning av stor betydelse.
Hanteringen av mänskliga kvarlevor och processen för att återbörda dem är en fråga som inte löses i en hast. Vem "äger" kvarlevorna? Och om ett kollektivt minnesmärke ska komma till stånd - var ska det i så fall placeras?
Några repatrieringar i Sápmi
- Den första samiska repatrieringen på samiskt område ägde rum 1997 i Norge. Det var Mons Sombys och Aslak Haettas kranier som återbördades från det anatomiska institutet i Oslo och blev begravna i Talvik kyrka utanför Alta i Norge. De båda blev år 1854 halshuggna för sitt deltagande i det så kallade Kautokeinoupproret. Tillsammans med norska Sametinget drev ättlingarna frågan om repatriering.
- År 2002 blev den så kallade Soejvengeelle (skuggmannen på sydsamiska) återbegravd i sin ursprungliga grav vid Atoklimpen i Tärnaby. Forskaren Ernst Manker från Nordiska museet gjorde på 1950-talet en arkeologisk undersökning och tog med sig delar av skelettet för vidare undersökning mot löfte att skelettdelarna skulle återbördas. Tack vare en skriftlig anteckning i Nordiska museets arkiv och en ihärdig sameförening i Tärnaby kunde Soejvengeelle återbegravas i sin ursprungliga grav i oktober 2002.
- Den 9 augusti 2019 genomfördes den hittills största repatrieringen i Sverige av samiska mänskliga kvarlevor på Gammplatsen i Lycksele. Repatrieringen föregicks av en flerårig process där institutioner som Västerbottens museum, Historiska museet, Svenska kyrkan och Södra Lapplands pastorat, Sametinget och Lycksele kommun samarbetade med Líksjuon Sámiensiäbrrie (Lycksele sameförening). Det var sameföreningen som krävt ett återförande efter att de fått kunskap om att Västerbottens museum återfått mänskliga kvarlevor som förts till Statens Historiska museum efter en utgrävning 1950-51.